Commandoran

Lite väl sent, men det blir ett sista inlägg om Ullaredsresan. Har försökt att övertala sambon om att gästblogga och berätta sin version, men eftersom han inte vill det, så kommer sista delen i min version. (Del 1 och del 2)

Måndagsmorgonen i Ullared gick jag till Gekås ensam. Sambo och barn fick plocka ihop och checka ut när de vaknat och ätit frukost. Jag kände att om jag skulle få handla lite utan tjat, så var det bäst att få vara ensam ett par timmar. Jag hade fyllt en kundvagn :-), tills de kom någon timme senare. Då tyckte de att vi skulle åka hem... direkt! (Sambon hade skrivit något på FB om att han skulle gå och efterlysa mig i kundtjänst, vilket visst min mor trodde på och blev förvånad när jag ringde dit vid elvatiden och undrade om det var något mer hon skulle ha).
Det blev någon timme till i affären, för att få med allt på listan och det vi sett på dagen före, när vi rekogniserade. Efter att vi kommit ut från Gekås, blev det snabbtur in i Göteborgskex bräckbod och införskaffa lite Ballerinakex (som är slut nu) och sen i skoaffärerna för att skaffa skor till dottern. Sen packade vi in grejerna i husbilen... nä, visst ja det var redan gjort när jag sprang i  skoaffärerna (någon hade bråttom hem).


      

Sen blev det lunch på Burger King. De hade även thaimat i samma lokal, så jag valde det och de andra tog hamburgare. Som vanligt, med min tur, tog jag den segaste kön. Alltid när jag väljer kö, kommer jag i den som går långsammast. Den här gången fick jag beställa direkt, men sen fick vi aldrig någon mat. Ett par minuter (som det skulle ta) , blev väääääldiiigt långa. Min mat beställde jag i annan kassa och den hade jag fått länge före de andra fick maten. Men eftersom det var jag som beställt, fick jag stå och vänta och min mat kallnade... och jag blev mer och mer hungrig. Jag kom så klart efter någon som hade en jättestor beställning och sen var kassören inte den snabbaste och mest effektiva jag sett. 

 
När vi ska in på Gekås och sen när vi ska åka hem...eller var det tvärtom?

Efter maten bar det iväg hemöver till sambons förtjusning. Ju närmare Värmland vi kom, desto fortare gick husbilen :-). (Jag är van att det är så, för så var det alltid när jag var liten och min familj var på semester. Ju närmare hemma vi kom, desto fortare körde pappa).

Vi får se när det blir en tur neröver nästa gång och hur många som blir med då. Det blir nog kanske bara jag :-).